Hemmaviken i skärgården lämnas för segel efter åtta veckor med båten tillgänglig vid boj 100 m från sommarstugan. Det är sista helgen i augusti. Sannolikt min sista seglats ute i skärgården för året. Seglingens slutmål är båtklubben i Årstaviken. Väl där har båten inte längre den omedelbara kontakten med Ålands hav, jag får drömma mig till utsikten mot obebyggda stränder och jungfruliga öar. Men det kommer ännu en sommar.
Som fastboende i huvudstaden, och med behov att ha nära till båten, när mahognyn ska vårdas, småreparationer klaras av och med lackning i omgångar, som måste anpassas till väderleken, blir det båtklubb i stan, för att allt ska vara klart till sjösättning runt 1 maj. En gång för drygt 11 år sedan förtöjde jag min Vindö 28 för första gången vid Årstalundens Båtklubb.
Det är viktigt att vi kan få ned båten till Stockholm denna helg. Med oro har vi följt långtidsprognoserna och förväntade vindstyrkor, det har inte varit nådiga prognoser, blött och mycket blåsigt, det enda positiva har varit vindriktningen. Men dagen innan avsegling är sjörapporten mer gynnsam.
Fredag morgon: det blåser friskt – men medvind – nordost. Vid middagstid – avsegling efter sjörapporten kl 12.50 - har det avtagit något. Vi bestämmer oss trots allt att sätta lilla förseglet. Vi belönas med solsken och seglingen går undan! Vi surfar i en stadig slör på vågorna, det brusar om bogen och besättningen njuter. Vi har bunkrat för många goda måltider både under gång och i hamn, dagsetapperna är långa, det gäller att vinden håller i sig. Till saken hör att motorn, som gått som en klocka tidigare i sommar, nu denna helg med långa etapper att klara av, totalstrejkar!
Första natthamn planeras vid Själbottna, vi har vind hela vägen och när vi låter ankaret gå vid seglarklippan i storfladen är klockan runt sju. Vi har legat på samma bog hela dagen konstaterar vi, inte många segelmanövrer.
Lite knepigt kom ankaret, och långa tampar iland. En undervattensklippa kräver en justering och ännu ett besök uppe bland tallarna för att flytta ett spring innan vi kan koppla av. Stora huset med bågar över sittbrunn kommer upp och vi får tids nog till en riktigt trevlig middag. Stormlyktan tänds. Det mörknar snabbt nu i slutet av augusti.
Svalt i salongen vid läggdags, men skönt i sovsäckarna.
Lördag förmiddag sätts fullt ställ, kryssfocken stuvas undan och genuan fram. Lite fler segelmanövrer än igår främst för att hålla undan från finlandstrafikens bjässar. Kväll i den stilla viken vid Kalvholmen söder om Saxarfjärden, i skydd för alla vindar och fartygssvall.
Söndagen möter med solsken, det blir ett morgondopp för mig innan vi sätter segel för sista etappen in mot Hammarbyslussen och Årstaviken.
På väg mot Kodjupet, bäst undvika Stegesund utan motor, passerar SUNBEAM, den fina engelska kuttern, och ELLEN, skonaren som seglar med skolklasser en stor del av året. Båda väl över hundra år gamla. På eftermiddagen mojnar vinden, vi befarar dygnsregn när vi ser de mörka molnen och det börjar droppa. Alla regnställ åker på, men det blir bara en skur.
Till slut är klockan bra mycket och vi måste bara få bogsering om vi ska komma in innan det är svarta natten. Men mycket få fritidsbåtar i sikte. – Men så kommer hon, en stor 44-fots seglare under motorgång som faktiskt uppfattar vår situation, nå samtidigt ser dess besättning min flickvän och ropar Aime! - de visar sig sjunga i samma (estniska) kör! Världen är bra liten! Allt löser sig – och vi får assistans ända in till vår boj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar