Jag sträcker ut på min långpromenad trettondags afton 2014. Lämnar Tvärbanan och Hammarby sjöstad bakom mig. Går upp mot skogen på vägen bortom Hammarbybacken, som står öde och mörk. Skymningsljuset är helt försvunnet, men jogging- och promenadstigarna i Hammarbyskogen bort mot Nackareservatet och Hellasgården är upplysta, förbättrat under senare år. Dock på avsnitt där flera lampor i rad är trasiga får jag ta det försiktigt för att inte snubbla (- ska felanmäla till Idrottsförvaltningen när det är vardag igen, för det är Stockholms stad som ansvarar för både belysning och stig här).
Det är en speciell
känsla att vandra elljusspåret fram genom en i övrigt svart skog. Den totala
frånvaron av snö och den artificiella, ganska hårda belysningen gör
januaripromenaden till ett litet äventyr. Annars banala former lyfts fram, regn
och fuktig dimma gör klippor och jord extra svarta, stenar blänkande i blötvädret. Kanske kan inspirera konstnären i mig nästa gång jag tar fram penslarna...
Så, efter någon
kilometer, vid sidan av stigen, står den där: En märkligt spång, ett
broliknande bygge på höga ben. ”Gångbanan” av träbitar, mest lika grovt tillyxade vedträn. Vem kan, innan den
började förfalla, ha vågat gå på den?
Den är ju så smal – och högt över det, som en gång kan ha varit ett kärr, innan
det sannolikt dikades ut och den stabila gångstig som finns idag anlades. Denna ”bro”
måste med all rimlighet i så fall haft ett räcke, men det ser jag inte ett spår av idag.
Min tanke
går osökt till Lars Vilks och hans fantastiska bygge ”Nimis”, det fantastiska
konstverket byggt av drivved och spillved, 100 meter långt och, när "Vindarnas torn" åter kan resas efter att det vält under höstens stormar, 25 meter på höjden, vid Håle stenar i Kullabergs naturreservat. Kan det vara Vilks som
med hammare, spik och en stor säck träbitar hedrat också skogen bortanför Hammarbyhöjden med ett besök?
När i så fall? Hur
länge har denna konstruktion stått här? Hur länge kommer den att få överleva?
Jag kallar således min upptäckt "Nimis i Hammarbyskogen". Jag är full av frågor, men låter dem gärna förbli obesvarade för att ge fantasin utrymme.
Jag kallar således min upptäckt "Nimis i Hammarbyskogen". Jag är full av frågor, men låter dem gärna förbli obesvarade för att ge fantasin utrymme.
Gör som jag – dra ut på upptäcktsfärd i den snöfria
vinterkvällen, gärna med pannlampa - den hade jag glömt hemma igår. Du kommer
att se, även det som du trodde dig känna väl, i ett nytt ljus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar