Sammansvärjningen mot Norrskensflamman - Attentatet mot det fria ordet

För exakt 70 år sedan, natten till 3 mars 1940, utfördes i Luleå det värsta politiska attentatet i svensk modern historia. En mycket mörk dag för yttrandefriheten och för dem som strävat för ett demokratiskt, socialistiskt samhälle. En händelse unik i svensk presshistoria. Fem oskyldiga personer fick sätta livet till. Denna dag, den 3 mars 1940, skulle yttrandefrihet bekämpas av en sammansvärjning utrustad med brandbomber. Det var i en tid, då radikala åsikter åt vänster bestraffades med interneringsläger.
Attentatet mot Flamman. Mitt i natten ett sken. Var det ett kraftigt norrsken? Vad skulle Lule-borna tro. Nej, med en blick ut genom fönstret kunde omkringboende som väckts av en kraftig smäll, konstatera att det brann i tidningen Norrskensflammans tryckeri, snart slog kraftiga lågor ut från varje fönster i trevåningsbyggnaden. Ovanför tryckeri och redaktion bodde flera familjer. Alla lyckades inte rädda sig ut. Fem personer omkom till följd av brandattentatet. Att det var ett attentat stod klart mycket snart.
De omkomna var ekonomichefen på Flamman Artur Hellberg, hans hustru Alice och dottern Maj. Det var också Svea Granberg och sonen Torgny (12 år).
Sveas man Valdemar Granberg var inte hemma, vid tiden för attentatet hade han blivit internerad i Storsien, utanför Kalix, tillsammans med 400 andra socialister och kommunister för sina åsikters skull. Det räddade hans liv, men bara fysikt. Han kom aldrig över förlusten av familjen, det tog honom mycket hårt, han blev också svårt alkoholiserad. Tog slutligen sitt liv 1960.

En som överlevde attentatet men skadades svårt var Filip Forsberg. Han hade för att rädda sig och sin familj från översta våningen handlat rationellt, rivit lakan och knutit ihop dem. Som sista man skulle han själv rädda sig. De hörde hur det brann. Lakanet brann av, Filip Forsberg föll många meter. De hörde ett skrik – sedan var det tyst. Forsberg skadade vänster fot svårt i fallet och blev låghalt resten av livet. Han blev också brandskadad – men överlevde.

Inte mycket lyckades man rädda ur byggnaden. Men några röda sångböcker. Med till svenska översatta ryska kampsånger och traditionella sånger. Det blev nu en upplevelse för dem som hittills bara hört väckelsesångerna i frikyrkokapellet att höra dessa ryska sånger sjungas.

Statspolisen utredde attentatet och man kom fram till att branden var anlagd. I april häktades fem män som erkände att de medverkat i attentatet, tre fänrikar, Borgström, Krendel och Nordström samt journalisten vid Norrbottens Kuriren Gunnar Hedenström och en värnpliktig Palmqvist. Några dagar senare inträffade det sensationella att Luleås stadsfiskal, Ebbe Hallberg samt kapten Uno Svanbom häktades för att ha deltagit i planeringen. I tidningen Norrbottens-Kuriren tryckeri hade generalrepetitionen för attentatet skett!

De skyldiga kom oerhört lindrigt undan. Inga straffsatser tillämpades, som motsvarar fem mord. De blev bara dömda för skadegörelse av annans egendom, för att ha sprängt tidningens tryckpressar! Inte för att ha vållat fem människors död. ”-Vi visste inte att det bodde människor i huset”, skyllde man ifrån sig. Borde varit svårt att tro på för rätten, när man hörde polischefen i staden säga det.
Straffen blev straffarbete i 2-7 år. Alla var fria efter fem år. Ebbe Hallberg dog i fängelset på Långholmen av sjukdom innan straffet var fullt avtjänat.

Begravningståget med attentatets offer blev det största någonsin i Luleå.
Två ynglingar som ville vara med på begravningen cyklade samma morgon över sju mil – enkel väg. I varje samhälle och by de passerade tillslöt fler cyklande som ville hedra de omkomna. När de nådde fram till Luleå bestod cykelkaravanen av minst 20 ynglingar.
Men även begravningen präglades av åsiktsförtryck: Begravningståget fick inte gå centralt fram genom staden, och samling förhindrades på Folkets Hus, det hade socialdemokraterna effektivt bokat upp. Attentatsledaren själv, stadsfiskalen Ebbe Hallberg, som helt klart styrt och ställt med detta, bevakade också både uppvaktning vid kistor och deltagarna i begravningståget. Han hade samtidigt varit med i sammansvärjningen. Och dessutom skulle Hallberg utreda attentatet som stadens polischef . . .

Vår åsikts- och yttrandefrihet måste vi vårda och slå vakt om. Med demokrati och solidaritet i fokus kan vi ha utvecklande samtal. Genom att främja nya möten och mötesplatser och slå vakt om de mötesplatser vi har, kan olika grupper träffas och vi bidrar till integrationen mellan alla grupper i samhället, mellan olika nationaliteter och kulturer.
Vi lever i en tid där internet skapat nya möjligheter för det offentliga samtalet. Inte minst på våra personliga bloggar och i andra sociala media och i kommentarer och insändare kan vi utveckla våra tankar.
Att förpassa en radikal grupp till interneringsläger för sina åsikters skull, låt oss aldrig få uppleva det igen! Det är oacceptabel åsiktsförföljelse! Glöm inte Storsien.

Jag tackar Gunilla Bresky för att ha tagit fram många av uppgifterna om Attentatet på Flamman i sin radiodokumentär i radions P1 sänd nu i mars 2010.

ANDERS DJERF, Stockholm, Årsta 2010-03-05