Min Lilla Julsalong

Vart tredje år är Norrtälje Konstförenings Julsalong jurybedömd, i år är ett sådant år. Ett hundratal förväntansfulla konstnärer lämnade in upp mot 450 verk, upp till fem var. Vid vernissagen i Norrtälje Konsthall i lördags fanns 88 verk av 44 konstnärer på väggarna. Alltså har nära 50 % av konstnärerna fått med minst ett alster.
Efter mer än 30 års målande och många separatutställningar i skärgården, ofta i och runt Stockholm – senast inbjuden utställare i Sundbybergs stads Kulturcentrum sistlidna oktober, nyligen invald i Roslagens Konstnärsgille och under hösten dessutom inköpt av just Norrtälje Konstförening, kände jag mig ganska trygg.
Men det visade sig vara en bedräglig trygghet: Jag möts av beskedet att alla mina fyra inlämnade verk har ratats av juryn! Refuserad. Varför? Det tar djupt, jag blir jätteledsen, rentav kränkt.
Målandet och illustrerande har mer och mer blivit en väsentlig del i mitt jobb, frilansande kulturarbetare på heltid som jag är och har varit i över 32 år. Grafisk formgivning har varit en större del i verksamheten tidigare, och som jag hoppas det kommer tillbaka. Nu tillkommer förhoppningsvis även uppdrag som Norrtäljeguide. Att återkommande få sälja några tavlor är avgörande för mig numer, inte minst så här i slutet av ett kvartal. Att leva som fri konstnär är tufft, ateljé-hyran accelererar och kassan är mager.

Dessutom kan ni, kära allmänhet, titta på mina och andra konstnärers verk på utställning efter utställning på gallerier, bibliotek och konsthallar utan att betala något! Författarna får biblioteksersättning när vi lånar deras böcker, tonsättare och musiker får Stim-ersättning när deras musik spelas, till teater- och bioföreställningar är det självklart att köpa biljett, men bild- och form-konstnärerna får oftast inte ett öre, oberoende av hur många åskådande ögonpar som betraktar det skapade!
Det innebär ju att bildkonstnären är helt beroende av en lyckad försäljning, för att omkostnader ska kunna betalas och den egna utställningen inte ska bli ytterligare en ekonomisk belastning. Stipendier är inte lätta att få. Det är lite tråkigt att behöva vara så kommersiell.

Alltså inget med på stora Julsalongen 2010 i Konsthallen. Jag får istället göra en "hängning" här i bloggen - så varsågod och välkommen till Min Lilla Julsalong på nätet!
Visst hade åtminstone några av dem platsat i Konsthallen? De tycker alla fall flera som spontant reagerat. Allmänt så är det mycket god försäljning på Julsalongen dessutom…
Jo, alla mina tavlor är till salu. De här fyra kostar 4000 kr var. Men jag har full förståelse för om man inte har de pengarna att disponera på konst så där utan vidare. För en del familjer är det dessvärre riktigt knepigt att få tillvaron att gå ihop överhuvud taget. Men för andra är det en fråga om prioriteringar. Och ibland kan det lösa sig genom delbetalningar. En kul teknisk datapryl eller storskärm för 15-20.000 kr som är omodern om ett knappt år eller ett konstverk med närmast evigt liv för en tredjedel av kostnaden?
Om jag fick hjälpa till och skriva önskelistorna så här till jul skulle där finnas mer kultur och färre ”prylar”. Undrar vad tomten har i kultursäcken till just dig!

GOD JUL!
önskar Anders D

Bilderna:
1. Seglande trålare i Nordsjönatt, akvarell
2. Trängselskratt – Årstarevyn 2008, akvarell
3. Sandkil – roslagens storbåt, akvarell
4. Vedjakt med björkved, akvarell

Nu är jag Auktoriserad Norrtäljeguide!

Jag har något att berätta! Vi har något att visa er!

Den s k besöksnäringen betyder allt mer på landsbygden och i glesbygden, och besökarna vill upptäcka och uppleva. Kultur- och samhällshistoria, djupare kunskap om flora, fauna och geologi engagerar allt fler.
  Och Stockholms läns största glesbygdskommun är Norrtälje. Kanske inte själva staden Norrtälje kan kallas glesbygd, men stora delar söder, väster, och inte minst norr och öster därom. Till ytan nära en tredjedel av Stockholms län! Av Roslagens skärgårds alla öar ligger nära 9000 i Norrtälje kommun, många är bebodda - och inte minst de bofasta på öarna känner minsann ofta av att bo i glesbygd. Här finns mycket att upptäcka!
  Jag har på min mammas och morfars sida djupa rötter i en del av denna glesbygd, ute vid havet, i Rumshamns by, Björkö-Arholma. Visserligen är det bilväg fram till stugan, men det är en lång väg dit, över 2 mil söder om Barnens Ö och 13,5 mil från Stockholms centrala delar. Från bussen, som i helgerna bara går tre gånger om dagen, har jag två och en halv kilometer att gå, eller pulsa i djup snö. Vi är några som aldrig har skaffat körkort och bil.

”Jag kommer till sommaren” säger vänner som verkar tro att skärgården är stängd mer än halva året. Men det går att hitta pärlor att besöka året om, bara man vill låta sig inspireras t ex av oss nydiplomerade guider.
  Fr o m söndag 12 dec är jag, tillsammans med tio kurskamrater, de allra första Auktoriserade Norrtäljeguide med diplom, efter en hel termins studerande av hela kommunen. Alla fredagarna sedan 3 september på plats i Norrtälje, studiebesök, givande röstövningar, guidepraktik både ute och inne, däremellan hemstudier. Huvudman för kursen har varit Väddö Folkhögskola.
  Alla i denna grupp har sin unika geografiska förankring i kommunen, exempel Rimbo, Finsta, Rådmansö, Grisslehamn, Singö Björkö och Norrtälje stad. Men kursen har gett oss goda möjligheter att guida i alla delar av kommunen.
  Mina egna specialområden är Björkö-Arholma, Väddö Kanal, Sjöfartsmuseet på Kaplansbacken, Segelfartygsepoken och ”björköadeln”, Konst- och kulturupplevelser längs Norrtäljeån och Hamnen, ”Norrtälje – Gevärsfaktori, Pythagoras, Sporrongs”. Särskilt varmt om hjärtat ligger  ”Författare och konstnärer i kustbandet”och ”Skärgårdens frakter - seglande storbåtar och Roslagens jakter”.

Har du en grupp som vill veta mer? Engagera en Norrtälje-guide!

Auktoriserade Norrtäljeguider - Nu finns vi!

Auktoriserade Norrtäljeguider -något alldeles nytt!


- Jag har något att berätta! Vi har något att visa er!

Den s k upplevelseturismen kommer alltmer i fokus, besöksnäringen blir allt viktigare, inte minst på landsbygden och i glesbygden. Kultur- och samhällshistoria, djupare kunskap om flora, fauna och geologi engagerar allt fler.
  Och Stockholms läns största glesbygdskommun är Norrtälje. Kanske inte själva staden Norrtälje kan kallas glesbygd, men stora delar söder, väster, och inte minst norr och öster därom. Till ytan nära en tredjedel av Stockholms läns yta! Av Roslagens skärgårds alla öar ligger nära 9000 (!) i Norrtälje kommun, många är bebodda - och inte minst de bofasta på öarna känner minsann ofta av att bo i glesbygd.
  Jag har på min mammas och morfars sida djupa rötter i en del av denna glesbygd, ute vid havet, i Rumshamns by, Björkö-Arholma socken. Visserligen är det bilväg enda fram till stugan, men det är en lång väg dit, över 2 mil söder om Barnens Ö. Från bussen, som i helgerna går tre gånger om dagen, har jag två och en halv kilometer att gå, eller pulsa i djup snö. Vi är några som aldrig har skaffat körkort och bil.

”Jag kommer till sommaren” säger vänner som verkar tro att skärgården är stängd mer än halva året! Men det går att hitta pärlor att besöka året om, bara man vill låta sig inspireras t ex av oss nydiplomerade guider.
  Fr o m söndag 12 dec är jag, tillsammans med tio kurskamrater, Auktoriserad Norrtäljeguide med diplom, efter en hel termins studerande av hela kommunen. Alla fredagarna sedan 3 september i Norrtälje, tillsammans i grupp stimulerande studiebesök, givande röstövningar, guidepraktik både ute och inne, däremellan hemma traglande fakta om kommunen. Huvudman för kursen har varit Väddö Folkhögskola.
  Alla i denna allra första kull aukt. Norrtäljeguider verkar ha sin unika geografiska förankring i kommunen, exempel Rimbo, Finsta, Rådmansö, Grisslehamn, Singö och Norrtälje stad. Men flera av oss har med utbildningens hjälp fått goda möjligheter att guida i alla delar av kommunen.
  Mina egna specialområden är Björkö-Arholma, Väddö Kanal, Sjöfartsmuseet på Kaplansbacken, Segelfartygsepoken och ”björköadeln”, Konst- och kulturupplevelser längs Norrtäljeån och Hamnen, och även industristaden Norrtälje ”Gevärsfaktori, Pythagoras, Sporrongs”. Särskilt varmt om hjärtat ligger mig ”Författare och konstnärer i kustbandet”och ”Skärgårdens frakter - från segelskepp till biogasdrift”.

Har du en grupp som vill veta mer? Engagera en Norrtälje-guide!

Sjövägen med SL-kortet? Det går!

Länge har jag tjatat om en utbyggd kollektivtrafik på Stockholms inre vatten, där SL-kortet ska gälla. Redan för tjugo år sedan var jag med på ett djuplodande seminarium i ämnet, ute på Beckholmen. Åren som följt har jag skrivit debattartiklar, insändare, underlag till motion i Stockholms stadshus. En del tillsammans med mina kamrater i Vänsterpartiet i stad och län. Men detta initiativ har länge sökt en bredare support. Skärgårdens Trafikantförening har också utrett och föreslagit ett utbyggt nät av båtpendlar.

Nu helt plötsligt är det en väldigt bra idé - över partigränserna! Varje gång framställs det dock som att just det partiet alldeles själva kommit på idén om utbyggd kollektivtrafik på Stockholms inre vatten där SL-kortet ska gälla. Ingen tycks känna till Vänsterpartiets tidiga initiativ. I ETC-Stockholms första nummer 29 jan 2009 hade jag en helsides-artikel på Debatt - med vision ett stort nät av pendelbåtar, där cykeln ska kunna tas med.
I juni samma år skrev MP i samma tidning (!) att nu har de kommit på en bra idé – båtpendlar! - inte med ett ord refererande till min artikel ett halvår tidigare. Och så i förra veckan på Norrtelje Tidning debatt: Centerpartiet i Landstinget beskriver sig själva som idégivaren till och garanten för utbyggd kollektivtrafik till sjöss… Det är inget fel att läsa på och se lite i backspegeln och se det goda i att man inte behöver ”uppfinna hjulet” varje gång...
Men faktum är att nu finns det ett pilotprojekt: Sedan i slutet av augusti i år pågår ett försök där man faktiskt kan åka båt på SL-kortet! Det är en linje som trafikerats av m/s Josephine mellan Lidingö Dalénum, Nacka Strand, Kvarnholmen och Nybroviken, och omvänt, i helgerna kan man också gå in till Djurgården för avstigande. Fr o m 28 augusti 2010 ett pilotprojekt där SL samarbetar med Vasakronan. Det är ett försök, så lyckat att det nu förlängts t o m augusti 2011. Så många vill resa så nu läggs fler turer in i tidtabellen och fler båtar sätts in på linjen. Cyklar kan i begränsad omfattning tas med.
m/s Josephine kan ta max fyra, båtar med större utrymme för cyklar kommer att behövas. Och isgående båt behövs.
Passa på att ta en rundtur innan isen tvingar den nuvarande trafiken till ett uppehåll - upplev vinterlandskapet från sjösidan. Ta med en karta, kikare, kamera och varmt att dricka i en termos! Och glöm inte SL-Access kortet! – andra SL-biljetter gäller inte. Trevlig resa!
Avg. Nybroviken måndag - fredag kl 07.00, 08.00, 09.30, 10.30, 11.30, 12.30, 13.30, 14.30, 15.30, 16.30, 18.00, 19.00.
Tidtabell även för helger och med fler detaljer, trafikändringar m m finns på www.sjovagen.nu
Ju fler som åker, ju större är chansen att detta pilotprojekt omvandlas till ordinarie trafik!
Och flera linjer ser jag fram emot, först som tidsbegränsade projekt, men som när nyttan blir uppenbar permanentas.

Min egen Kulturoas mitt i julkommersen

Så är det bara en vecka kvar. Tills jag ska ha ställt i ordning årets Adventsutställning i det egna galleriet, adress Skånegatan 69 på Söder i Stockholm. I Anders Tecknarstuga, som jag kallar mitt kombinerade galleri med ateljé. En eller två gånger om året håller jag Öppet Hus för allmänheten. En sammanställning av alster från de utställningar jag haft under året, och lite nytt.
  Det här med utställning med kaffe i advent är en tradition jag tog över och jag hållit vid liv sedan 1973, då jag i andra hand fick hyra min moster Märits tidigare keramikateljé på Mäster Mikaels gata 6A, i ett orenoverat 1700-talshus fullt av charm och originella grannar. Pump på gården, egen vedbod och torrdass. Så kunde jag och grannarna bo och jobba till 1978, då total renovering och ombyggnad tvang många av oss att flytta. Sedan har det för min fortsatt att bli ateljéer i Stadsholmens kulturhus, men med lite modernare standard- och väsentligt högre hyror.
  Men hyrorna för lokaler i Stockholm har nu nått nivåer som egentligen är helt orimliga. Nödvändigheten att dra in pengar ligger på en nivå som hämmar kreativiteten.
  I kvarteret vid Södermannagatan närmast min Tecknarstuga fanns i slutet av 70-talet två textilare, en guldsmed, en tavelmålare, ett fotolabb, en kakelugnsmakare, en glaskonstnär, en av stadens trevligast antikvariat med egen poet, en trähantverkare, och en unik eternellbutik – ”eternelltanten” var mästare på att ta vara på vilda växter som hon torkade satte samman till smakfulla buketter. Vid adventstid hade vi gemensamma öppettider och ordnade med tipspromenad i ”Södermannagatans Hantverkskvarter” som vi kallade det på affischerna. Mycket uppskattat evenemang. Alla dessa är nu borta – de flesta p g a av oresonligt stora hyreshöjningar. I stället ligger idag kafé vid kafé, modebutiker och affärer med allsköns krimskrams för inredning i lokalerna. Konsten och kulturen ut – kommersen in.

Efter drygt 23 år finns i alla fall jag, keramikern och en silversmed kvar i kvarteret.
Jag håller i år öppet 4 och 5 december, lördag och söndag mellan klockan 12 och 17. Alla är så klart hjärtligt välkomna på kaffe, lite glögg och trevligt umgänge!
  Och när jag avslutat Adventsgalleriet väntar fyra-fem tavlor på att jag ska ta dem till Norrtälje Konsthall för att möta juryn för Julsalongen 2010 som har vernissage 18 december. Jag hoppas några av mina verk finner nåd inför den kritiskt granskande juryn. Det får jag återkomma om. Till att börja med: Väl mött andra advent!

Illustrerar med en akvarell "Stormen lägger sig - det ljusnar i horisonten"

Sjöfarten, hamnen och Roslagens själ

Hur kan det komma sig att vi i Elmsta har ett av Sveriges främsta sjöfartsmuseer, om inte det främsta, Roslagens Sjöfartsmuseum, ideellt uppbyggt och drivet sedan 1938 av Roslagens Sjöfartsminnesförening? Hur kan det komma sig att vi dessutom har ett fint sjöfartsmuseum i Simpnäs? Varför finns ett energiskt gäng som sedan decennier ror den årligt återkommande Postrodden?
  Jo, traditionen sitter djupt. Seglationen med skonare, briggar och barkskepp byggde upp denna trakt, fraktfarten både gav arbete vid fartygsbyggandet och vid bemanning av fartygen, vinsterna var goda, Björkös stora redargårdar byggdes upp.
  Varuförsörjningen byggde - och bygger faktiskt fortfarande, på en fungerande sjöfart.
Men sjöfart behöver hamnar att lasta och lossa i, varv för tillsyn av fartygen, fungerande farleder och inte minst förståelse för sina behov och villkor både hos myndigheter och allmänhet. Idag är det Kapellskärs hamn som attraherar rederierna – med sådan kraft att dagens kapacitet inte räcker till. Tillstånd för en utbyggnad är nödvändig, ansökan är inlämnad. Vi väntar med spänning på Miljödomstolens utslag.

Därför ser jag i såväl segelfartygsepoken, kontakten med havet som dagens sjöfart nyckeln till Norrtäljes och Roslagens själ och hjärta. Ta detta i beaktande! När dagens stadsplanerare får mindre aktiva hamnområden i blickfånget ser de genast Vattennära Bostadsområden – gärna i stil med Hammarby Sjöstad! De ser inte sjöfart framför sig när de ser ordet ”hamn”. Men om några år kanske det ända rätta är reguljära linjer också på Norrtäljes inre hamn – och som med omsorgsfull planering av hamnområdet utmärkt kan kombineras med Kulturarvsmuseum och kulturhus. Var finns möjligheten och utrymmet för detta, om bostäder tagit all mark?

Bilden: Karin Mohlin, som går på samma utbildning till auktoriserad Norrtäljeguide som jag och elva till, berättar om planerna för hamnområdet i Norrtälje, med ångbåten S/S NORRTELJE och de omdiskuterade silona. © Foto Anders D nov 2010.

Att omgestalta en hamn: Exemplet Norrtälje

Nu har det verkligen tagit fart i debatten om hamnområdet i Norrtälje stad. I fokus har länge varit att till varje pris bevara de landmärken som hamnens silon är. Många spännande, mer eller mindre utopiska visioner om hur de skulle kunna bevaras till sitt yttre, med ett helt annat innehåll och en helt annan funktion än idag, har presenterats.
  Nu tar ägaren av dessa silon, Lantmännen, ett helt annat grepp, lägger ut uppdrag till tre arkitektkontor som har en helt osentimental syn på silona som kan rivas, men som också, det är en stor risk, inte känner för och tar vara på Norrtäljes charm och hamnområdets värden. Uppdraget: att visa hur hela 700 bostäder ska kunna klämmas in på den del av hamnområdet Lantmännen äger. - Jag ser drygt två år tillbaka, då fick ett förslag om 400 bostäder i hamnen folkopinionen att rasa!

Men medborgarnas vision om hamnen har också sett på helheten, många har visat stor förståelse för hamnområdes själ, vilken betydelse det har och i synnerhet har haft för Norrtälje i århundraden. Det är bara de senaste decennierna som det verkat ganska öde och övergivet. Men nu finns möjligheter att verkligen göra något som blir attraktivt och tillgängligt för den stora allmänheten! Bygg inte bort den möjligheten! Slå inte sönder miljön med ett ”rikemansghetto” som endast kommer att ge tillträde till den fina utsikten för de med feta plånböcker!

Vi har rätt till vårt kulturarv. Vi har mycket i Roslagen att vara stolta över som behöver vårdas och visas upp för omvärlden. Gång på gång upprepas hur viktig besöksnäringen är för Roslagen och dess huvudstad, Norrtälje. Och som dragplåster lyfts ofta besöksmålets kultur fram. Men satsa på den då! Problemet med museer och andra byggnader för kultur är att de inte kan ge de snabba klipp som luckrativt byggande av bostadsrätter ger – men kulturens hus har helt andra och mycket mer långvariga värden. Det är den stora allmänheten som gör vinsten på satsningar till allmän nytta.
Norrtälje Kommun har en skyldighet mot sina medborgare och besökare: Ett nytt Roslagsmuseum, med stora öppna ytor, som kan ta emot de mest skiftande temporära eller stationära utställningar.
  Hur värdesätter en kommun sitt kulturarv, en kommun som utan ersättningslokal i åratal stänger sitt centrala museum och utestänger oss från vår historia?
- Ta fram samlingar i ljuset, ur magasinets mörker!– Här i hamnområdet finns möjligheterna!

Redan långt innan Norrtälje blev stad (1622) var hamnen en livlig handelsplats, och så fortsatte in på 1900-talets första decennier. inte minst under höstmarknaden. I hamnen bytte saltströmming, råg, korn och rovor ägare. En halv tunna strömming för en tunna råg var den fasta växelkursen i mer än hundra år. Mellanökor och storbåtar från öar ute i havsbandet roddes och seglades marknadsdagar i till Norrtälje. Här låg de tätt reling mot reling, med stävarna mot land. Handeln skedde direkt över kaj. Inlandets bönder kom med sina hästdragna foror lastade med tunnor fyllda med det som jorden gav, viktigast var spannmål.
  Så kom modernare tider: För snart femtio år sedan inleddes trafik av Silja-rederierna på Åbo från Norrtälje, ett färjeläge anlades längst ut på piren, ”Nordia” och systerfartyget ”Skandia” gick denna rutt 1961-1974. Av fartyg finns idag bara 110-åringen S/S Norrtelje, permanent i hamnen. Hon har f ö också Ålandsresor på sitt samvete , 1951 och 1952. Fler fina fartyg kunde ligga här.
  En förebild för ett Roslagens museum och kulturhus ute på piren kunde vara Marinmuseum i Karlskrona.

Höstljus i skärgården

Allahelgonahelgen – fredagen blir till heldagsafton och möjliggör två hela dagar på landet. Lördagskvällen är det min första Höstfest i Roslagens Konstnärsgille som medlem, i Norrtälje, och efter den bär det åter mot Stockholm.
  Annars är jag ju varje fredag denna höst på ”skolbänken” i Norrtälje, en hel del resor blir det. Går guideutbildning, som gör ett uppehåll. Förhoppningsvis blir jag fr o m lucia ”Auktoriserad Norrtälje-guide”, som det kommer att heta formellt och officiellt – men jag tycker det klingar bättre med Roslagen, Roslagsguide - känn på det! Precis som Norrtälje Turistbyrå korar Roslags-ambassadörer, även om också den utbildningen begränsar sig till den, i och för sig mycket vidsträckta, Norrtälje kommun. Jag kommer ju också fortsatt att ha min hemmaarena i kustbandet och på öarna, även om jag nu lärt mig ytterligare lite mer om byggnader, människor och samhällsliv i Norrtälje stad, och andra delar av kommunen.
  Vi är 12 blivande guider i denna första utbildningsomgång fokuserad på Norrtälje kommun. Frågan är bara hur stor efterfrågan kommer att bli. Hittills är det väl bara två personer som blivit kända för sina stadsvandringar och guideturer i Norrtälje, och de har ändå haft tid för flera andra sysslor. Man kan ju bli lite fundersam, när man läser i dagens Norrtelje Tidning att Norrtälje blivit nedflyttad på listan över turistkommuner, men den rankingen verkar mest handla om omsättning i pengar, inte kvaliteten på besöksmålet!
  Förhoppningen är att vi ska hitta nya målgrupper som efterfrågar fler guidade turer, och att turismen i och nyfikenheten på Roslagen ska öka, och att vi genom vår blivande förening ska lyckas marknadsföra våra tjänster. Och internet: egen domän och rudiment till hemsida finns redan, men den ska ju också fyllas med engagerande innehåll, kommer att ske gradvis.
http://norrtaljeguide,se
  Ja, så får jag när tiden är mogen ytterligare en sträng på min redan mångsträngade lyra…

Nu till stugan vid havet. Det vi inte hann med och det som inte gick att genomföra då genuin vinter mötte oss där ute för fjorton dagar sedan, kommer att sysselsätta oss. Ser fram emot att se ett solbelyst höstlandskap, den klara luften denna årstid är ju i särklass.
  Senast lyckades vi dra upp och vända båten för vintervila vid den nyrenoverade sjöboden, få in en del av utemöblerna, röja delar av det som grenverk som den tunga snön knäckt på många av de stora tallarna och några andra träd, fortsättning följer nu. Och så väntar en hel del blomsterlökar på att komma i jorden, det kan tyckas lite sent, men det blir nog bra.
  Det julkortslandskap som mötte oss 22-23 oktober fångade jag på bild. Under natten lämnade några djur spår i det bitvis decimetertjocka snötäcket. Tyckte spåren var lite små, men tror på lodjur.
Här ses också båten som måste skottas fri från snö innan den kunde ros till uppdragsplatsen, isflak kunde lyftas ur båten när jag skulle ösa den! Motorn lyftes ur. Under vår lilla roddtur krossade vi några mm tjock is i det inre av viken. Detta i oktober! En föraning om vad för vinter som är på väg.
Men det var 14 dagar sedan. Nu väntar höstdagar med hög klar luft, barmark och plusgrader.
  Nu ska målarlåda och akvarellpapper med, och jag hoppas vi får tid till några sköna höstpromenader.
  Plockade nyligen ned mina tavlor i Kulturcentrum Hallonbergen (Sundbyberg), nästa tillfälle att se mina tavlor blir vid lö-sö andra advent ”Advent i Ateljén”, Anders Tecknarstuga. Kanske har jag några skärgårdsbilder i novemberljus klara till dess.

Framtiden avgörs på söndag. Borgarna stryper kulturen!

Ödesdigert kan det bli om inte vi får ny majoritet i riksdag, landsting och kommun på söndag. Många skapande kulturarbetare lever under mycket magra ekonomiska villkor. Möjligheterna att visa upp det man skapat är i synnerhet i storstadsregionen beskurna, om man inte är beredd att hyra in sig för någon vecka i privat utställningslokal mot hög kostnad.
En följd av borgarnas utförsäljning av en stor del av apoteken har hårt drabbat den tidigare mycket betydelsefulla Apoteksbolagets Konstförening, en av landets största inköpare av ”lös konst”. Dess utställningar av den konst som lottades ut var varje år en stor händelse för alla konstföreningens medlemmar. Med ett starkt minskat Apoteket AB, har konstinköpen från oss bild- och formkonstnärer minskat drastiskt. Det är en följd av privatiseringen/avknoppningen av apoteken som jag inte sett någon annan lyfta fram.
I Stockholm har den borgerliga alliansens kulturborgarråd Madeleine Sjöstedt starkt reducerat möjligheterna till kommunalt ateljébidrag, medan hon samtidigt inrättat en ”kulturbonus” som de konstnärer som det går riktigt bra för, kan tilldelas! Till de som har skall varda givet!
Avgifterna i Kulturskolan skjuter i höjden, och med färre platser för barn- och ungdomar där följer också starkt minskade möjligheter för musiker, teaterpedagoger och bildkonstnärer att få uppdrag som lärare och ledare. Det kostar en hel del att ha sitt barn i Kulturskolan idag i Stockholm, men Lidingö är värst! Lidingö har de allra högsta terminsavgifterna i hela landet. Med ett maktskifte kommer dessa avgifter att sänkas kraftigt. Det finns föredömen: I tre svenska kommuner är kulturskolan avgiftsfri idag!
Nu skingras molnen och, efter att jag idag assisterat Jens Holm vid torgmöte på Gullmarsplan kl 11-13, ska jag sätta mig och måla på några akvareller som ska ingå i min utställning i Kulturcentrum i den kulturvänliga kommunen Sundbyberg. Och som har ekonomiska villkor för utställarna som bl a passar mig, och min magra plånbok. Bilden jag bifogar i bloggen är ”Pållare i Bälstaån”, en akvarell.
7 oktober är vernissagen, i Hallonbergens centrum.

Sensommarseglats, hösten nalkas

Hemmaviken i skärgården lämnas för segel efter åtta veckor med båten tillgänglig vid boj 100 m från sommarstugan. Det är sista helgen i augusti. Sannolikt min sista seglats ute i skärgården för året. Seglingens slutmål är båtklubben i Årstaviken. Väl där har båten inte längre den omedelbara kontakten med Ålands hav, jag får drömma mig till utsikten mot obebyggda stränder och jungfruliga öar. Men det kommer ännu en sommar.
  Som fastboende i huvudstaden, och med behov att ha nära till båten, när mahognyn ska vårdas, småreparationer klaras av och med lackning i omgångar, som måste anpassas till väderleken, blir det båtklubb i stan, för att allt ska vara klart till sjösättning runt 1 maj. En gång för drygt 11 år sedan förtöjde jag min Vindö 28 för första gången vid Årstalundens Båtklubb.
  Det är viktigt att vi kan få ned båten till Stockholm denna helg. Med oro har vi följt långtidsprognoserna och förväntade vindstyrkor, det har inte varit nådiga prognoser, blött och mycket blåsigt, det enda positiva har varit vindriktningen. Men dagen innan avsegling är sjörapporten mer gynnsam.
  Fredag morgon: det blåser friskt – men medvind – nordost. Vid middagstid – avsegling efter sjörapporten kl 12.50 - har det avtagit något. Vi bestämmer oss trots allt att sätta lilla förseglet. Vi belönas med solsken och seglingen går undan! Vi surfar i en stadig slör på vågorna, det brusar om bogen och besättningen njuter. Vi har bunkrat för många goda måltider både under gång och i hamn, dagsetapperna är långa, det gäller att vinden håller i sig. Till saken hör att motorn, som gått som en klocka tidigare i sommar, nu denna helg med långa etapper att klara av, totalstrejkar!
Första natthamn planeras vid Själbottna, vi har vind hela vägen och när vi låter ankaret gå vid seglarklippan i storfladen är klockan runt sju. Vi har legat på samma bog hela dagen konstaterar vi, inte många segelmanövrer.
  Lite knepigt kom ankaret, och långa tampar iland. En undervattensklippa kräver en justering och ännu ett besök uppe bland tallarna för att flytta ett spring innan vi kan koppla av. Stora huset med bågar över sittbrunn kommer upp och vi får tids nog till en riktigt trevlig middag. Stormlyktan tänds. Det mörknar snabbt nu i slutet av augusti.
  Svalt i salongen vid läggdags, men skönt i sovsäckarna.
  Lördag förmiddag sätts fullt ställ, kryssfocken stuvas undan och genuan fram. Lite fler segelmanövrer än igår främst för att hålla undan från finlandstrafikens bjässar. Kväll i den stilla viken vid Kalvholmen söder om Saxarfjärden, i skydd för alla vindar och fartygssvall.
  Söndagen möter med solsken, det blir ett morgondopp för mig innan vi sätter segel för sista etappen in mot Hammarbyslussen och Årstaviken.
  På väg mot Kodjupet, bäst undvika Stegesund utan motor, passerar SUNBEAM, den fina engelska kuttern, och ELLEN, skonaren som seglar med skolklasser en stor del av året. Båda väl över hundra år gamla. På eftermiddagen mojnar vinden, vi befarar dygnsregn när vi ser de mörka molnen och det börjar droppa. Alla regnställ åker på, men det blir bara en skur.
  Till slut är klockan bra mycket och vi måste bara få bogsering om vi ska komma in innan det är svarta natten. Men mycket få fritidsbåtar i sikte. – Men så kommer hon, en stor 44-fots seglare under motorgång som faktiskt uppfattar vår situation, nå samtidigt ser dess besättning min flickvän och ropar Aime! - de visar sig sjunga i samma (estniska) kör! Världen är bra liten! Allt löser sig – och vi får assistans ända in till vår boj!

Vi färgar Gullmarsplan röd

I går måndag kväll mellan 18 och 19 var det rött som gällde på Gullmarsplan! Det röda stod bra mot Bajenfansens grön-vita halsdukar och tröjor på intilliggande uteservering.
Vänstern hade Torgmöte med Ali Esbati och Karin Rågsjö, insatsstyrkan möblerade hela torget med pallar, bord och fanor. Många partikamrater aktiverade sig särskilt för mötet, de flesta från vår Årstaförening. Också några från Ung Vänster-klubben Söder om söder gjorde värdefulla insatser. Både som flygblads- och tidningsutdelare, bemanning av valstugan och som åhörare. Det gjorde att flera utan partibok blev nyfikna och stannade till.
Karin Rågsjö skanderade röd Stockholmspolitik och Ali Esbati den politik vi vill se på riksplanet. Karin och Alis och Insatsstyrkans spontana kommentar, när jag tackade dem, var att de var riktigt nöjda med mötet.
Och en uppmaning: titta in i vår valstuga på Gullmarsplan – riktigt mysig! ”- Vad fint ni har det!” har flera sagt. Inspirerade av inredningstips har vi gjort egna val. Tygtapet, gröna växter, röda pallar, mysig punktvis belysning. Och så ett idolporträtt på Lasse.
Så mycket olika valmaterial att alla hyllplatser och bordsytor är upptagna – och så kommer ännu mer! Ändå saknar vi foldrar på viktiga områden… Vi försöker ha det överblickbart och hålla så god ordning vi kan. De allra flesta som kommer är hyggliga och många har en egen personlig och intressant historia att berätta. Alla är hjärtligt välkomna!
OCH I MORGON Kl. 18 vid VALSTUGAN startar jag min STADSVANDRING i VÄNSTERNS ÅRSTA. Vi ser på barnrikehus, kulturhus och naturupplevelser i det nära grannskapet. Ta med SL-kortet! Allmänheten inbjudes! Tar knappt två timmar.
Det är roligt när en valrörelse får vind i seglen!

Mina skärgårdsmotiv nu i Bogehuset, Simpnäs

Tavlorna på plats i Bogehuset, Simpnäs.
Igår öppnade jag min augusti-utställning, hade min sista vernissage i Roslagen sommaren 2010. Den senaste och tredje av mina sommarutställningar finns nu på plats i Bogehuset, intill Simpnäs Hamnkafé, Björkö-Arholma. ”Bilder från ön och seglande skutor”, t o m 11 augusti.
Sommarens mest omfattande katalog. 50 nummer. Och för intresserade har jag en dessutom hel stor mapp med oinramade akvareller och teckningar med mig, som jag kan plocka fram.

Hamnpiren i Simpnäs ligger i ett utsatt läge vid hårt väder, men samtidigt är de yttersta skären inte långt bort, utsikten är fascinerande och har ständigt nytt ljus beroende på väder. Buss 636 från Norrtälje har sin hållplats några meter från utställningssalen, och passbåten Monsun från Arholma har sin brygga inte långt ifrån.
  Bogehuset förresten – det har sin säregna historia. Förra året fyllde det femtio år. Men de första åren utan landkänning, utan som överbyggnad på en lastbåt (!), nämligen Boge, som var den ena av de två första båtarna i trafik mellan Simpnäs och Mariehamn, redade av Gustaf Myrsten i Rederi AB Slite. Det som var en början till den svenska delen av Viking Line. Efter några år, när långtradarchaufförerna tröttnat på den smala och mycket krokiga vägen över södra Väddö och Björkö, flyttade ju den här trafiken till Kapellskär 1964, och färjor sattes in som mer liknar dagens, fast mycket mindre.
  När fartyget Boge togs ur denna trafik lyftes helt sonika lastrummets provisoriska överbyggnad iland, och med tillbyggnader blev Bogehuset både kiosk, utställnings/fest-lokal och Hamnkafé.

Mellan klockan12 och 17 ska jag försöka hålla öppet varje dag t o m 11 aug. Kanske måste jag korta av någon av dagarna. Jag får hoppas på bra väder, det ingår också att cykla fram och åter till egna stugan 7-8 km enkel väg.

Utställningar och ”öppen ateljé” har avlöst kommit slag i slag. En framgång är mitt nya tema ”bild i bild” med skutbilder och miljöer i samma bild. Det ljusnar också på konstnärens himmel, efter några snåla år. Frågan är om det håller i sig.
  Vägbeskrivning till Simpnäs kan behövas, från fastlandet vik av enligt vägvisning före Älmsta mot Gåsvik och Björkö-Arholma, åk över Barnhusbron, genom Barnens Ö och förbi Björkö-Arholma kyrka. Ett stycke efter Björkö-Arholma skola sväng vänster ned mot Simpnäs och kör tills vägen tar slut. Avständet från Norrtlje är drygt 50 km.

Om problem att hitta hjälper jag gärna till 073-659 52 00.
Anders D

VERNISSAGEDAG på Björkö

Det är måndag 19 juli. Vernissagen är annonserad till klockan 14. När alla mina bilder för sommarens första stora separatutställning fått ramar och kommit upp på väggen är det en summering i bild av året som gått. Många bilder som aldrig förut visats, de flesta av dem gjorda sedan jag hade utställning på Lyckhem i Skeppsmyra förra sommaren.

Det mesta utspelar sig vid vatten, vid Arholmaleden, på de närmaste skären och längs stränderna inte så långt från den egna stugan.
  Men mitt stora intresse och engagemang i de segelskutor som ännu seglar och har svensk hemmahamn, har inspirerat till en helt ny serie akvareller med skutor och deras riggar i profil och därtill fartygen i miljö – samma bild! En galeas, engelska kuttrar i fiske på Nordsjön, en sandkil, en ”hundraelva”. Jag förklarar gärna vad som döljer sig bakom dessa namn på fartygstyper för utställningens besökare.
  Utställningen finns att se i stora festsalen på Lyckhem, denna gamla redargård i Skeppsmyra som redan i början på nittonhundratalet blev pensionat, och som med varsam hand och stort arbete återställts i sin forna glans. De senaste åren har vandrarhemsdelen uppgraderats, numera får alla sova i sköna resårsängar!

Nu blir det intensiva dagar. Ingen annan vaktar utställningen, så jag får se till att ha att litet arbete med mig så tiden kan användas till annat nyttigt, när inte publiken strömmar till. Och matsäck och kaffe måste med.
  Jag bor under sommaren i Rumshamn där jag har min sommarateljé (och även har Öppen Ateljé 31/7-1/8) bara 15 minuters cykelväg från utställningen, så jag har ju nära till.
Alla hälsas hjärtligt välkomna!

Öppet till Stora Festsalen och ”Skutor, segel, stränder” kl 11-18 mellan 19 och 26 juli.

Min utställnings-sommar på Björkö och Arholma

Midsommar-vernissage

Det är bråda tider för konstnären, som ska ha hängt färdigt sommarens första utställning inom ett par dagar, innan midsommarfirandet tar fart! Ute på Arholma Ö är nämligen midsommaraftonen inte bara stor folkfest med resning av och dans kring den stora, unikt utformade midsommarstången.
Det är också vernissagedag för sommarens tre (!) utställningar i Arholma Båk. Båken som inte bara ett sjömärke med fantastisk utsikt, utan sommartid också konstgalleri! Och alla tre utställningarna hänger sedan till början av augusti. Och för oss konstnärer är det tidspress.
På snabbesök i staden för att komplettera med ramar och passepartouter i sista stund. På ett mindre utrymme i båkens entréplan visar jag i år Strandskator i alla tänkbara situationer och konstellationer. Det blir i huvudsak akvareller. Och lite mindre bilder, som man också får med sig direkt vid köpet, förhoppningsvis säljer jag en del.

Men det är ju mycke´nu, när sommaren drar igång på alla cylindrar från kallstart: Båtar ska ha kommit i sjön, åror lackats, motorer blivit startvilliga. Hemma i stugan vill man ju ha det trevligt också. Gräset klippas, stugorna städas, och allt som följer med när man har hus och en stor tomt att ta hand om. Skafferi och kyl behöver fyllas på, inhandling till ett lockande och festligt midsommarbord vara avklarad.

Tills nu har bryggorna vara en fridfull oas för fåglarna, där måsen och sädesärlan i år hittat skyddade boplatser. Men som tur är inte just i vår bryggas bryggkistor. När nu roddbåten skulle i den gångna helgen var det oro hos fågelföräldrarna. De nykläckta måsungarna, små, små, grå, ulliga bollar, tog trevande steg intill på ”Orsons udde”. Sädesärlan vaktade och markerade att - här har jag mitt bo och jag är glad om ni respekterar det!

Sommaren har god styrfart redan från början, och frågan är när saker och ting ska hinnas med, som ett göra båten som ännu ligger i Årstaviken, segelklar, och utrusta henne för i första hand tre-fyra dagars avkopplande segling upp till väntande bojen i viken hemma, vid Arholmaleden.
Ytterligare två, ganska stora separatutställningar, väntar för mig på Björkö i sommar: mindre än en månad till vernissagen på en utställningsvecka på Lyckhem, Skeppsmyra, och redan 2 aug nästa i den stora salen i Bogehuset i Simpnäs. Och så ”Atelérunda på Björkö” 31 juli-1 aug… Ja, det blir en aktiv konstsommar.
- Hjärligt välkomna till Arholma och Björkö och mina skildringar av skärgården!
-
- Och jag bifogar några av mina bilder: ”Strandkatan skriker i stormen” och ”Fundersam strandskata”.

Livsseglatsen - Anders Djerf: Värnar och vårdar värdefull skärgård

Livsseglatsen - Anders Djerf: Värnar och vårdar värdefull skärgård

Värnar och vårdar värdefull skärgård

Den gångna veckan intensiv - med mycket skärgård:
Onsdag heldagsbesök i Möjaarkipelagen. Vi i Skärgårdsstiftelsens Vänners arbetsgrupp för kultur- och naturmiljö gjorde vår årliga resa till ett av stiftelsens många områden. I år besök bl a på Hemö-Bockö, där nu ett omfattande naturvårdsarbete genomförs med gallring av den skog med mycket sly, som i decennier fått växa sig allt tätare, sedan betande boskap och jordgubbsodling försvann från öarna.
  Många träd har med största omsorg fällts, ädelskogen bevaras. Mycket virke att ta tillvara, lättare skogsmaskiner – skotare – arbetar just nu i dagarna med dra ner timret till stränderna för vidare sjötransport. De stora mängderna ris måste eldas på plats, men det får vänta till hösten.
Nu betas åter de öppnade ytorna på öarna av får, flera med årslamm, och ett par kor.
Skönt att veta att dessa marker skyddas från privat exploatering, genom att ingå i Skärgårdsstiftelsens stora markinnehav, och att en genomtänkt naturvårdsplan finns, till glädje för oss alla och för kommande generationer.
  Både tillträdande och avgående tillsynsman var våra väl insatta vägvisare under dagen.
Vidare gick resan över Skarpöfjärden till Hjortronholmen, halvvägs till Stora Nassa, och här stod Vårdkasens Vänner värd för en smakfull buffélunch med bl a lokalt uppfött och slaktat lamm.
Så fridfullt lugnt dessa försommardagar innan alla fritidsbåtar kommit igång och fyller luftrummet med ljudet från sina högvarviga motorer.

Bara ett par nätter i stan - torsdag e.m.-kväll var jag aktör som en av trettio statister vid inspelning på på Stora Torget i Norrtälje, av Henning Mankells "Kinesen" (en tysk-österikisk produktion som man väl knappt får se). Lördag-söndag till egna stugan på Björkö-Arholma, ett kort besök, men ändå blev mycket praktiskt gjort, gräs klippt, båtbotten målad, något grävt i marken, fönster putsade.
  Den skira hundlokan som vackrast nu, vildapeln som ett vitt moln av blommor, fågelsången intensiv.
Även om lördag kväll och natt var sval med regn och snålblåst som om det vore senhöst, var det dagar att minnas. Och solen strålade ju tidvis klar!
  Men bara två veckor till midsommar. Är det sant? Till dess ska jag ha ett flertal mindre målningar klara, med bl a strandskatemotiv, levererade till Arholma Båk, där de ska finnas i entréplanet till åskådande (och försäljning) hela sommaren.
  På Arholma ö, med några av Skärgårdsstiftelsens verkliga pärlor, och där den nya arrendatorn redan uträttat stordåd med röjning, stängsling och skogsvård, och med hjälp av riktiga arbetshästar!

Förädlad lageryta – Fotografiska i Stora Tullhuset

Jag var på pressvisning och presskonferens igår.
Många har idéerna och projekten varit om vad användning det Ferdinand Boberg ritade och numera k-märkta Stora Tullhuset på Stadsgården skulle få. Ena gången stor kryssningsterminal och hotell, andra gången Abba-museum, ett projekt som kraschade eftersom det visade sig att de som drog igång projektet bara hade luft i plånboken och fantastiska förhoppningar på sponsorers finansiering.
Jag för min privata del vill tillägga lyckligtvis, att det inte blev ABBA-museum, det passar bättre nära nöjesetablissemangen Gröna Lund och Cirkus.
Under tiden har dock den särpräglade tegelbyggnaden fått ett allt mer akut renoveringsbehov.
När Bromans lanserade idén om ett fotografiskt museum i de Tullhusets ledigställda lokaler, och som de dessutom hade finansiering till, var det för Stockholms Hamn som äger byggnaden, att göra en seriös granskning, - de höll måttet! 2500 kvm fotomuseum skulle det bli. Sagt och gjort, arbeten satte igång med stor effektivitet. Hamnen har nu gjort en fascinerande uppgradering av byggnaden!
I den östra delen av huset kommer inte bara en rad företag att hyra in sig med sina kontor, utan Hamnen inrättar också en liten kryssningsterminal, ett ”Cruise Center”.

Så igår 20 maj var det pressvisning för detta stora fotogalleri. Inga permanenta samlingar, men istället stora, temporära utställningar, och man går ut stort med fyra separatutställningar med bilder av några av fotovärldens största namn, däribland porträttfotografen Annie Leibovitz och vår egen Lennart Nilsson.
Från restaurangen, där den mycket stora skaran pressrepresentanter samlats (ca. 110 st!), är utsikten över Strömmen genom nya stora fönstren minst lika fascinerande som många av fotografierna i utställningarna.

Som fotoentusiast måste jag säga att Stockholm har fått ett tillskott som kulturstad, visar öppningsutställningarna den kvalitetsnivå man valt att ligga på, då är det både ett lovande och ambitiöst projekt.

Foto från Stora Tullhuset, helt nya restaurangen, i ”Fotografiska”. @foto Anders Djerf

Annie Leibovitz och Lennart Nilsson i samtal. Fotografiska 20.5 2010. @foto Anders Djerf

Hamn i Norvik skonar skärgården

Den helt nya storhamnen Vuosaari utanför Helsingfors en månad före invigning aug 2008. - något större än blivande hamnen i Norvik. foto© Anders Djerf

Redan 1991 köpte Stockholms Hamn, med intentionen att bygga en stor uthamn, den öken av sprängsten som hann anläggas strax norr om Nynäshamns hamn, innan det s k NEX-kombinatet gick i graven. Grunden för de stora hanteringsytor som en storhamn kräver var då redan skapad på platsen.
Några år senare skriver Nynäshamns kommun: ”Stockholms Hamns aktuella planer för hamn i Norvik motiverar att ny detaljplan utarbetas för området”.
Det är planer som nu varit aktuella, och stegvis uppdaterats, i 19 år!
Inriktningen är en ren godshamn. Fraktfartygens storlek har bara ökat.
Rederierna och deras kunder efterfrågor alltmer hamnar som är lätta att nå, belägna så nära de stora farlederna som möjligt, för att inseglingen ska vara kort och ta minimal tid. För Östersjötrafiken idag gäller att med samma fartyg klara anlöp i ett flertal hamnar under kort tid. Med den fartbegränsning som gäller för insegling till Stockholm kommer en hamn i Norvik ge betydande tidsvinst.
Det för Stockholms skärgård viktigaste argumentet för Norvik är miljöskäl. Fartygstrafiken in till Stockholm har under de senaste decennierna ökat i omfattning. Under sommarsäsongen finns också ett stort antal fritidsbåtar i och intill farlederna. Ett stort containerfartyg har mycket lång bromssträcka. Och en fartygsolycka med oljeutsläpp skulle kunna bli förödande i den känsliga och svårsanerade övärlden.
Men förutsättning för en hamn i Norvik är en Nynäsbana med dubbelspår och bärighet för gods. Banverket måste prioritera denna fråga! Med större godskapacitet i stockholmsregionens hamnar och förkortade transporttider finns goda incitament för ett välja sjötransport för mycket av det gods som idag går med långtradare på landsväg – inte sällan hela vägen från centraleuropa! Och kostnaden per transporterat ton är så mycket lägre sjövägen än transporterat på land. Måtte Miljööverdomstolen ta till sig dessa argument för ökat sjöfrakt! Vi väntar på deras positiva dom innan spaden kan sättas i marken.
Röster höjs ibland för att också flytta kryssningsfartygen till Nynäshamn – men då kommer de inte alls. Attraktionen att färdas genom den unika Stockholms skärgård är en stor orsak till att övertaget anlöpa Stockholm. Med Loudden avvecklad, arbetet med detta måste påskyndas, och containerhamnen i Frihamnen flyttad till Norvik-Nynäshamn, görs också inseglingen för kryssningsfartygen så mycket säkrare. Men vi ska inte ha den föreslagna Horstensleden! Sten Nordin har satt stopp för denna led - av ekonomiska skäl. Den är lika skadlig för en idag i stort orörd del av ytterskärgården, oavsett om det kan hittas en tillfredsställande finansiering.

skrivet av Anders D
som ordinarie ledamot i Stockholms Hamnars styrelse

Vårsöndag Sol, båtvård och politik

Så äntligen kom den! Den första riktiga vårdagen. Kanske lite tvekande och sval på förmiddagen, så blev söndagen 11 april som timmarna gick en dag att njuta av.
Tack vare den långa kalla vintern och våren som så länge tvekat tog nu många båtägare de första intensiva tagen med slipmaskiner och båtskrapor för att få så mycket som möjligt gjort inför sjösättningen om bara några veckor. De promenerande längs Årstaviken kom i täta led i solskenet, uteserveringarna var fyllda till sista stol, och på Bio Rio (f d Kvartersbion) vid Bergsundsstrand bjöd Vänstern i Stadshuset in allmänheten till Stockholmsdag med, filmer och debatter, fri entré.
Det är så mycket grejor man ska ha på plats, och leta fram sedan från förra vårrustningen: slipmaskiner, slippapper, skrapor, färger och fernissor av allehanda slag. Det stora behovet jag har just nu är att få en slipmaskin lagad och hitta en gammal dammsugare som kan ”offras” till båten. Och så det som kostar många pengar, själva båtklubben, lack och färg och sedan kanske också behov av nytt 12v-batteri.
Som ett avbrott i båtjobbet var det stimulerande med ”Stockholmsdagen”, radikala idéer om hur vi kan utveckla staden i ekologisk balans, en stad där inte bilsamhället regerar, med deltagande demokrati, för ett solidariskt och tryggt samhälle med en välfärd utan vinstintressen!
Och så promenaden i solen tillbaka till båten.

Skärgårds-påsk

Vi lämnar Stockholm långfredag förmiddag, åker ut mot Björkö-Arholma med SL-s busslinjer 676 + 636. Vid bytet i Norrtälje är kön vid bussen mot Östersjö så ringlande lång, att vilken trafikledare som helst omgående bort inkalla extrabussar. Men trafikledare fanns inte en skymt av, och busschaufförens upprepade anrop per radio för förstärkning fungerade inte, trafikledningen svarade inte ens! Illa!
Mycket packning så här till påsk – och så får man stå i nära fyra mil! Men alla är inställda på en trevlig påsk på landet, och med lite tålamod hittar man också en plats att stå på utan att kliva i de närmaste medresenärernas matkassar.
  Från barmark hemma på gården i Stockholms söderort möter vi, ju längre resan går norr om Norrtälje, alltmer kvarliggande snö. Men det är vackert väder, solen skiner och väglaget är bra.
På väg till stugan berättar grannarna om de tydliga spåren efter lodjur (!) som de sett rakt över min tomt och vidare över grannens för någon månad sedan. Vi söker efter vad som återstår, tror att vi hittar dom. Nu betydligt utvidgade, och utan tydliga avtryck av trampdynor och klor, efter att solen värmt och snön smält samman en del. Ändå mycket mer snö, än jag hoppats, och det blir tungt att skotta, eller snarare i block lyft bort 20-40 cm snö med kraftig skare, för att skapa en framkomlig, om än smal, stig till vedförråd, toa och snickarbod.
  Lyfter undan snön vid uppfarten, där vi planterat krokus, och minsann, sticker det upp en hel del från lökarna jag satte i höstas. Frågan är alltid vad som rådjuren kommer att skona, när de kommer till vårt uppdukade smörgåsbord.
  Ingen ränna är bruten i Arholmaleden, så fjärden ligger alldeles still och tyst. Med kikare ser vi bortom skären vad vi tolkar som upptornad packis, där långt utanför ska det vara öppet vatten i stora farleden, med gott om isflak.
  Vi hälsar på hos en av de bofasta i byn. Ja, tänk att bo här året runt. Som denna vinter när inte ens plogbilen kunde ta sig fram några dygn när det var som värst med snö. Men det var också en extremt snörik och kall vinter. Det gäller att matförråd med buffert, och att just dessa mest insnöade dagar inte behöva åka akut till Norrtälje t. ex.
  Det finns en behaglig stillhet här ute denna påsk, ibland trevliga ljud av familjesamvaro i några av släktens stugor, men flera andra familjer har avstått från att åka ut denna påsk. Och inga ilskna hundar skäller i byn, ingen vedkap eller motorsåg skär sönder stillheten. Sådana stunder är värda att ta vara på och spara i minnet.
  Det är roligt här ute på påskafton. I många decennier har här kontinuerligt fyllts på med ungar, kusiner, sysslingar eller som numer sysslingarnas småbarn, kanske inte tillskott varje år, men nog för att ett härligt påsk-kärrings-tåg ett tu tre knackar på dörren, önskar Glad påsk, lämnar egenhändigt ritade påskkort och låter sig bjudas på godis. Så också i år.
  Och det får sin betydelse att vi är här ute i stugan, också om vädret kan vara väl så lynnigt i början av april.

Bygg inte bort Årstafältet!

Bygg inte sönder Årstafältet!

Sista dagen idag onsdag 31 mars 2010 för allmänheten att yttra sig över planerna för Årstafältet!

Förslaget om en hård exploatering av Årstafältet är för oss i Årsta, Enskede och Östberga det allvarligaste ingreppet i vår närmiljö som vi kan komma på. År 2000 fattade stadens fullmäktige över alla partigränser beslutet att utveckla vårt stora fält till Landskapsparken Årstafältet, i en bred och öppen dialog mellan kringboende, stadens tjänstemän och politiker. Planeringen satte igång på allvar 2002, I september 2006 hade arbetet med landskapsparken kommit långt - men då var det också val. Det blev maktskifte i Stadshuset och idiotstopp beordrades för att hindra fortsatt iordningställande av parken.
Dessutom lyftes fältet bort från den lokala stadsdelsförvaltningens ansvarsområde och lades, som enda grönområde i staden, centralt hos Exploateringskontoret. I Exploateringsnämnden finns få politiker med vardaglig grannskapskontakt med fältet, de hade i varje fall vid den tidpunkten sällan eller aldrig varit på platsen, aldrig hört fågelsången, inte sett joggarna, rugbyspelarna eller kolonilottsodlarnas täppor, inte sett luftballonger riskfritt landa på de stora öppna ytorna. Politiker som boende långt från fältet mest hade gått på hörsägen att det är ödsligt och övergivit, bara läst vissa tjänsteutlåtanden och gjort antaganden.
Stadsdelsnämnden rådde inte längre över sitt eget fält, så vi hade inget för att ta upp frågor om fältet på allmänhetens frågestund. Någon allmän frågestund finns inte i Exploateringsnämnden. Arkitekttävling utlystes. Ett förslag valdes ut av alliansens politiker för bearbetning. Det slutligen presenterade förslaget har mycket lite gemensamt med den Landskapspark som de allra flesta Årstabor vill ha.
För fotbollsträning, rugbymatcher och inte minst landande luftballonger, denna mycket speciella företeelse för storstaden Stockholm, behövs stora öppna ytor. Två tredjedelar av fältet vill man nu bygga bort! Aktiviteter som rugby och Årsta golf är utsuddade. Halva den unika sträckan av urgamla infarten mot Stockholm, Göta Landsväg, tänker man sig som en mycket smal park kantad av ganska höga bostadshus, någonting likt Valhallavägen med sin gröna mittremsa.
Väl att notera: Göta landsvägs sträckning på Årstafältet, den enda bit som återstår med ursprungsutseende, är ett Lagstadgat Fornminne!
När fortfarande den deltagande demokratin respekterades i staden uttrycktes i stor enighet att hela fältet ska var en väl planerad Landskapspark. Respektera detta!

Anders Djerf, Årsta
http://intressant.se/intressant

Bilden tagen vid dikeskanten, Göta landsväg i juni 2009, med cyklande golfspelare och joggare i full fart, på fältet intill tränade en man glidflygning, och för det behövde han de stora öppna gräsfält som vi kan erbjuda här, men inte på många andra ställen i södra närförorterna.@ foto Anders Djerf

och nu kanske bloggen hittas av fler:
Jag har placerat min blogg i Årsta på bloggkartan.se!

Roslagsbesök bot mot storstadsstress

Jag behöver andas skärgårdsluft. Besök med tillsyn av stugan känns angeläget. Den underbara vårdagen, lördagen, fick nöja mig med den värmande solen i Stockholm. Och jag hann vara en stund på båtklubben vid den ännu isbelagda Årstaviken, och börja lite på vårrustningen av segelbåten. Mahogny kräver ju sin arbetsinsats. Tvättade däck och rufftak så gått det gick, med begränsad vattentillgång. Det är hämmande att klubben bara har sommarvatten, som nog inte kommer på förrän strax före sjösättning i år, isen hindrar mig än så länge att hinka ur sjön och det är tungt att bära dunkar ned från närmaste tappställe. Jag hann också slipa lite, men så mycket återstår. Påmindes om reparationsbehoven.

När jag äntligen kommer iväg till stugan på söndagen vänder vädret totalt. Tar mig i snöblandat regn till Tekniska Högskolan, moddigt på motorvägen. Men efter Norrtälje kallare, och rikligt snöfall som tätnar, här är genuint vinterväglag trots vårdagjämning. Bussen tar sig fram i stort enligt tidtabell, ingen förrädisk halka och den här bussturen slutar inte i diket.
Väl framme tittar vår glada, trevliga byfogde Sonja ut genom dörren, och undrar vad jag gör här ute i busvädret, oroar sig över att jag inte ska få varmt nog för att stanna över natten. Ren omtanke som gör att man känner sig ”välkommen hem”. Trevligt att någon bryr sig.
  De sista kilometrarna jag har att gå är det bara några cm nysnö, och jag har tur, det är inte snorhalt under snön. Från gårdagens vårsol i Stockholm, med nyväckta snödroppar och krokusar, möter jag en oväntat vintrig, men vacker sagoskog, särskilt den sista biten där inga stora skogsmaskiner sargat skogen.
  Men det är en fördel med snötäcket: på hyggena döljs de stora hjulspåren, den uppfrästa marken och kvarlämnat ris av snötäcket. Rotvältorna draperade i snö blir till expressionistiska skulpturer, bara fantasin gränser för tolkningar.
  Framme vid stugan så mycket snö! Först den höga plogvallen att forcera, åker ner till knäna. Och trappen är en enda stor snöskulptur. Snö tränger in i kängskaften. Men jag är strax inne i den trevliga stugan. Torr ved finns inne, sätter en brasa i öppna spisen och får eld också i vedspisen, den värmer köket effektivt. och efter en kopp kaffe dags att ta stortag med snöskoveln. Upp mot halvmetern snö att attackera. Under nysnön lite tungt och fuktigt, men jag når barmark, inget istäcke med otrevlig halka. Det blir en ”kanal” med snöväggar ner till vägen, för att få lite bättre framkomlighet.
Bilvägen plogas återkommande, även vårt enskilda stycke, så där kan jag gå obehindrat i vanliga kängor.
  Tar mig ut till udden, lovat titta till även det huset. Snöyran har blivit så tät att skogen på andra sidan viken bara anas, och ut mot Arholma och de sista skären är det bara vitt, vitt, inte landskontur kan jag hitta. Skulle velat ta mig ner till strandkanten och isen, men avstår från att pulsa ner i djupsnön.
Det tar i med kulingstyrka i byarna, det blåser rakt på, från nord-ost. Drar upp halsduken lite extra. Väderupplevelse att tänka tillbaka på när man går ut här till badklippan i sommar.
Lyckas få riktigt trevlig temperatur i kök och sovrum, har radion som sällskap. När snömolnen skingrats fram på kvällen siktas nymånen. Det får inte bli för sen kväll. Måste in till stan i morgon bitti igen, Ska upp strax efter fem, bussen går 06.50, och om väglaget vet jag intet.

Vaknar till en klar morgon, där solen redan glimtar fram från en molnfri himmel mellan grenarna. Blå himmel! Det har kommit upp mot 1 dm snö i natt, en bit att pulsa, men väl vid brevlådorna är det nyplogat. Så vackert runt omkring, men tar mig tid att fotografera först uppe vid stora vägen. En solgata sträcker sig över fälten. Då tittar Sonja ut igen, och undrar hur jag haft det i natt. Från hennes köksspis stiger redan röken stilla. Denna marsmåndag är det tänt i ett fåtal stugor, men vi få som är här ute bryr oss om varandra!
  Och när morgonbussen kommer, sitter redan bekanta Arholmabor ombord, på väg mot arbetsdag i Norrtälje eller Stockholm. Solen strålar över Sjömannaföreningens Museum i Simpnäs. Och jag får trevligt sällskap på resan, med historier ur verkligheten om sälar, rådjur och lo!
------
Jag har placerat min blogg i Norrtälje på bloggkartan.se!

Kulturen öppnar fönster mot livet

I denna utdragna ekonomiska kris sitter kulturen löst. Läget har blivit riktigt frostigt. Visserligen smälter snön gradvis, och farlederna till sjöss blir åter farbara men inlossning för blomstrande kulturbudgetar siktas bara långt bort i fjärran.
När det borde vara tvärs om. Särskilt i knepiga tider, för många med hård mycket press på jobbet, eller motsatt, med perioder av ofrivillig arbetslöshet, är det extra viktigt att vi kan erbjuda kulturella upplevelser, inspirerande händelser, utställningar, konserter och att kulturarbetarna ges möjlighet och resurser att väcka lusten till eget skapande i de breda leden ute i samhället. Visst finns det undantag, med kommuner som verkligen tror på kulturen, men de är tyvärr alltför få.

Jag sitter i Vänsterpartiet Storstockholms Kulturutskott. Vi anser att kultur är en väsentlig del i välfärden, och att satsningar på kultur ger mångdubbelt igen. Vi har formulerat ett uttalande om Kulturens roll i välfärdsbygget, och detta uttalande antogs av V-distriktets senaste årskonferens, 7 mars.

”Kulturen är en del av välfärden

Vi vill lyfta fram kulturens stora betydelse för människorna i vår region. Den borgerliga politiken har slagit hårt mot kommunala satsningar på kultur. Kulturarbetarnas förhållanden har försämrats betydligt och människors möjligheter till eget skapande har försvårats. Det offentliga rummet har blivit alltmer privatiserat och kommersialiserat.
Vi vill ha öppna stadsrum med utrymme för mötes- och föreningsliv och kulturella aktiviteter. Vi vill satsa på bibliotek, kulturskolor, samlingslokaler och det fria kulturlivet. Vi vill att alla barn i förskolor och skolor ska ha rätt att uppleva och utöva kultur. Vi vill se aktivitetshus för kultur och fritid för ungdomar i alla delar av stockholmsregionen. Vi anser att kulturen är en förändrande kraft i samhället och en viktig förutsättning för demokratin. Vi ser kulturen som en fundamental del av den offentliga välfärden.”
antaget av Vänsterpartiet Storstockholm, årskonferensen 7 mars 2010

Det är ekonomiskt bistra tider. Inte minst för kulturarbetarna. Men mitt i detta måste vi kulturarbetare orka bidra med det vi kan, bjuda på kulturella upplevelser och inbjuda till kreativt skapande, det är ju rena friskvården.

Jag var i helgen som Årsta Scenfolks ombud i Sundsvall på Sveriges Arbetarteaterförbunds stämma: Här finns verkligen energi, dessa teaterföreningar runt om i landet som har ett solidariskt och demokratiskt samhälle som en viktig bas i sina verksamheter. Teater med budskap! Här kan man tala om välfärd, om att upptäcka egna förmågor och bara må bättre och bättre, genom att få vara med i ett kreativt skapande och se omgivningens uppskattning.

Inte Vin&Sprit-museum i Stockholms Sjögård! Värna det maritima arvet.

Galärvarvsområdet på Södra Djurgården är av mycket stort kulturhistoriskt värde i synnerhet för vårt maritima kulturarv och bör så långt möjligt reserveras för att manifestera detta.
Jag instämmer till fullo med senaste Hamnkvartersnytt (009/2010), Gustaf Taube skriver:
”Stockholms Stad har planansvaret men området är både av riksintresse och omfattas av strandskyddet, dessutom är det en pärla i Nationalstadsparken.” ··· ”Vi måste se till att bevara och utveckla Stockholms maritima särart och inte ställa oss i skamvrån genom att radera ut vår identitet. Attraktionskraft skapas genom att berätta stadens historia och visa på dess mångfald…”.

Det senaste är ett riktigt stolpskott till beslut, som kan drabba den goda idén med helheten Stockholms Sjögård hårt: Beslutet att långtidsarrendera galärvarvsskjulen till Vin&Sprit-historiska museet, som man av någon konstig sorts välvilja vill ge del av de publikströmmar som idag söker sig till Vasamuseet, skutkaj, Isbrytaren St Erik och fyrskeppet Finngrundet. Detta utan att se vad man ställer till och utan att Vin&Spritmuseet har något med det maritima Stockholm att göra (förutom att man en gång körde vin i stora tankbåtar till Årstadal, billigt "härtappat").
Vad gör alltså Vin&Sprit här? Ska man ställa ut en stor samling flaskskepp? Nej. Originalen till V&S långa serie av annonser från den världsomfattande reklamkampanjen för Absolut Vodka med från kända, moderna konstnärer beställda bilder har man utropat som huvudnumret. Inte har det ett skvatt med maritim kultur att göra. Dessutom är det reklam för att märke idag ägt av franska Pernod-Richard.
Ska den unika båtsamlingen i Båthall 2 få vika för en flaska vodka? Absolut Dumt!

Marinens utrustning av sina fartyg har en lång historia på Galärvarvet, som mest hade det 1400 anställda! Idag byggs inga fartyg här, men kulturhistoriska värdefulla fartyg finns att se och vi har stora maritima samlingar som behöver tillgängliggöras för den breda publiken. Mycket av det goda arbetet för en utveckling av Stockholms Sjögård som gjorts under många år kan med ett obetänksamt klubbslag slås i sank. Men beslut kan också rivas upp - så länge inte de satts i verket. Tänk Om nu! och förlägg V&S museala samlingar till en annan plats! Gustaf Taube igen: ” Beslut som fattas nu kan omöjliggöra framtida maritima förändringar.”
Från var kommer tanken och förslaget att hyra ut galärvarvets skjul till Vin&Sprit-historiska museet? Det måste vara ännu en person, i den långa rad av beslutsfattare som inte vänder blicken mot det levande vattnet, utan vänder ryggen till, inte ser vilken självklar central roll Stockholms maritima kulturarv måste ha! Sjöfart, och handelsvaror som kom sjövägen, var upphovet till att Stockholm som stad över huvud taget grundades.
Idag är en resa med båt längs Stockholms kajer och genom Stockholms inlopp en av de största höjdpunkterna för de allt fler turisterna i vår huvudstad. Det maritima arvet i Stockholm är guld värt!
Begreppet Stockholms Sjögård omfattar Skepps- och Kastellholmarna, Varvsön Beckholmen, Rosenvik, Nya Djurgårdsvarvet, Galärvarvet och Blasieholmen.
För att läsa mer om Sjögården gå till hemsidan www.sjogard.se

AD 2010-03-08

Bilden: Skepp i flaskan - dock inte i Absolut Vodka. En liten modell av Rouald Amundsens Gjøa, som var det första skepp som seglade genom Nordvästpassagen. arrangemang och foto@ Anders Djerf

Sammansvärjningen mot Norrskensflamman - Attentatet mot det fria ordet

För exakt 70 år sedan, natten till 3 mars 1940, utfördes i Luleå det värsta politiska attentatet i svensk modern historia. En mycket mörk dag för yttrandefriheten och för dem som strävat för ett demokratiskt, socialistiskt samhälle. En händelse unik i svensk presshistoria. Fem oskyldiga personer fick sätta livet till. Denna dag, den 3 mars 1940, skulle yttrandefrihet bekämpas av en sammansvärjning utrustad med brandbomber. Det var i en tid, då radikala åsikter åt vänster bestraffades med interneringsläger.
Attentatet mot Flamman. Mitt i natten ett sken. Var det ett kraftigt norrsken? Vad skulle Lule-borna tro. Nej, med en blick ut genom fönstret kunde omkringboende som väckts av en kraftig smäll, konstatera att det brann i tidningen Norrskensflammans tryckeri, snart slog kraftiga lågor ut från varje fönster i trevåningsbyggnaden. Ovanför tryckeri och redaktion bodde flera familjer. Alla lyckades inte rädda sig ut. Fem personer omkom till följd av brandattentatet. Att det var ett attentat stod klart mycket snart.
De omkomna var ekonomichefen på Flamman Artur Hellberg, hans hustru Alice och dottern Maj. Det var också Svea Granberg och sonen Torgny (12 år).
Sveas man Valdemar Granberg var inte hemma, vid tiden för attentatet hade han blivit internerad i Storsien, utanför Kalix, tillsammans med 400 andra socialister och kommunister för sina åsikters skull. Det räddade hans liv, men bara fysikt. Han kom aldrig över förlusten av familjen, det tog honom mycket hårt, han blev också svårt alkoholiserad. Tog slutligen sitt liv 1960.

En som överlevde attentatet men skadades svårt var Filip Forsberg. Han hade för att rädda sig och sin familj från översta våningen handlat rationellt, rivit lakan och knutit ihop dem. Som sista man skulle han själv rädda sig. De hörde hur det brann. Lakanet brann av, Filip Forsberg föll många meter. De hörde ett skrik – sedan var det tyst. Forsberg skadade vänster fot svårt i fallet och blev låghalt resten av livet. Han blev också brandskadad – men överlevde.

Inte mycket lyckades man rädda ur byggnaden. Men några röda sångböcker. Med till svenska översatta ryska kampsånger och traditionella sånger. Det blev nu en upplevelse för dem som hittills bara hört väckelsesångerna i frikyrkokapellet att höra dessa ryska sånger sjungas.

Statspolisen utredde attentatet och man kom fram till att branden var anlagd. I april häktades fem män som erkände att de medverkat i attentatet, tre fänrikar, Borgström, Krendel och Nordström samt journalisten vid Norrbottens Kuriren Gunnar Hedenström och en värnpliktig Palmqvist. Några dagar senare inträffade det sensationella att Luleås stadsfiskal, Ebbe Hallberg samt kapten Uno Svanbom häktades för att ha deltagit i planeringen. I tidningen Norrbottens-Kuriren tryckeri hade generalrepetitionen för attentatet skett!

De skyldiga kom oerhört lindrigt undan. Inga straffsatser tillämpades, som motsvarar fem mord. De blev bara dömda för skadegörelse av annans egendom, för att ha sprängt tidningens tryckpressar! Inte för att ha vållat fem människors död. ”-Vi visste inte att det bodde människor i huset”, skyllde man ifrån sig. Borde varit svårt att tro på för rätten, när man hörde polischefen i staden säga det.
Straffen blev straffarbete i 2-7 år. Alla var fria efter fem år. Ebbe Hallberg dog i fängelset på Långholmen av sjukdom innan straffet var fullt avtjänat.

Begravningståget med attentatets offer blev det största någonsin i Luleå.
Två ynglingar som ville vara med på begravningen cyklade samma morgon över sju mil – enkel väg. I varje samhälle och by de passerade tillslöt fler cyklande som ville hedra de omkomna. När de nådde fram till Luleå bestod cykelkaravanen av minst 20 ynglingar.
Men även begravningen präglades av åsiktsförtryck: Begravningståget fick inte gå centralt fram genom staden, och samling förhindrades på Folkets Hus, det hade socialdemokraterna effektivt bokat upp. Attentatsledaren själv, stadsfiskalen Ebbe Hallberg, som helt klart styrt och ställt med detta, bevakade också både uppvaktning vid kistor och deltagarna i begravningståget. Han hade samtidigt varit med i sammansvärjningen. Och dessutom skulle Hallberg utreda attentatet som stadens polischef . . .

Vår åsikts- och yttrandefrihet måste vi vårda och slå vakt om. Med demokrati och solidaritet i fokus kan vi ha utvecklande samtal. Genom att främja nya möten och mötesplatser och slå vakt om de mötesplatser vi har, kan olika grupper träffas och vi bidrar till integrationen mellan alla grupper i samhället, mellan olika nationaliteter och kulturer.
Vi lever i en tid där internet skapat nya möjligheter för det offentliga samtalet. Inte minst på våra personliga bloggar och i andra sociala media och i kommentarer och insändare kan vi utveckla våra tankar.
Att förpassa en radikal grupp till interneringsläger för sina åsikters skull, låt oss aldrig få uppleva det igen! Det är oacceptabel åsiktsförföljelse! Glöm inte Storsien.

Jag tackar Gunilla Bresky för att ha tagit fram många av uppgifterna om Attentatet på Flamman i sin radiodokumentär i radions P1 sänd nu i mars 2010.

ANDERS DJERF, Stockholm, Årsta 2010-03-05

Livsseglatsen - Anders Djerf: Godstransporter bör gå sjövägen

Livsseglatsen - Anders Djerf: Godstransporter bör gå sjövägen

Godstransporter bör gå sjövägen

Varför så lugnt i Kapellskär? Den globala ekonomiska krisen som slog till i nov 2008 betydde kraftigt minskade volymer i många hamnar. Särskilt ro-ro-trafiken i Kapellskärs hamn drabbades. 2009 slutade med en minskad volym på hela 38% jämfört med åren strax innan krisen. Men det borde gå bättre nu. Efter en sådant ras kommer normalt en synlig uppgång inom några månader, och rejäl återhämtning ett år efter "utbrottet".

Men den här krisen beter sig inte ”normalt”, utvecklingen är verkligen oförutsägbar. Från omvärlden kommer rapporter om stegvis uppgång. Men varför märks inte detta i volymerna av ro-ro-gods som landas i och lämnar Kapellskärs hamn? Har godset tagit andra vägar? Vilka då i så fall? Under en rad år har ju hamnen ute vid gattet mot Ålands hav haft en fantastisk utveckling. Det talar för att Kapellskär kommer igen. Volymerna borde också öka av klimatskäl - eftersom sjöfrakt är det enda långsiktigt hållbara.

Av klimatskäl måste man tänka mer än en gång när man väljer "godsbärare". Det kan inte vara rätt att så mycket gods lossas i Göteborg för att sedan på lastbil gå till Mälardalen. Det borde förutom miljövinster bli billigare att sjövägen ta godset upp längs ostkusten.
Men för att flytta över från lastbilsflak till fartygsdäck vill det till en annan transportpolitik. Sjövägen ligger färdig och väntar. Men alla transportslag lever inte under samma ekonomiska villkor. Långa ”tåg” av långtradare fyller idag motorvägen i båda riktningar Göteborg – Stockholm och på järnvägen är kapacitetstaket nått. Varför?
Förklaringen är att staten subventionerar landtransporter och missgynnar sjöfarten! Gods på långtradare subventioneras med cirka 50 % och gods på järnväg med hela 75- 80%! Medan sjöfarten får bära alla sina kostnader fullt ut.Gör transportslagen kostnadsneutrala!

Och så kommer kraven på att skona miljön, att nu byta till fartygsdiesel med högst 0,5 % svavelhalt, inom några år kommer krav på max 0.1 % svavelhalt för fartyg i Östersjöfart. Men det är ett dyrt bränsle. För att klara detta måste samma ekonomiska villkor gälla för sjöfarten som för landsvägstrafik och järnväg.

Annars kommer vi, med de kostnadsökningar lågsvavlig bunkerolja innebär, snart se stora mängder gods flyttas från östersjöfart till landsväg, på igenkorkade motorleder från mellan-europa och upp genom Sverige. Det blir en miljöbelastning av format.

Järnväg är ett bättre val än landsväg - men här är ju kapaciteten begränsad. Investeringar som skulle krävas för bygget av nya spår, viadukter och järnvägsbroar är i mångmiljardklassen. Sjövägen – vattenvägen med i stort sett obegränsad kapacitet, ligger färdig och väntar på att användas mer.

Vi behöver också Miljödomstol och Miljööverdomstol som förstår hur en hamn fungerar, och att den är en länk i en internationell transportkedja, där arbete måste kunna utföras även tidiga morgnar och sena kvällar. Och att tillstånd behöver ges till nödvändiga utbyggnader och anpassningar när nya fartyg sätts in och volymer ökar. Stockholms Hamn (som är huvudägare i Kapellskär) gör samtidigt stora insatser för att minimera störningarna.

Med förståelse för kostnadsneutralitet och konstruktiva miljödomar kommer vi också att sucsesivt få se en återupptagen kusttrafik, med mindre fartyg som hämtat sitt i gods i de hamnar vi har idag, och på sikt i den stora nya hamnen i Norvik- Nynäshamn. På nordgående kommer vi åter att få handelssjöfart i Arholmaleden.

Vill vi ha en hållbar utveckling är vattenvägarna helt enkelt det bästa valet.

Jag är ordinarie ledamot (V) i Kapellskärs Hamn AB och Stockholms Hamn AB.

Anders D

På bilden Skeppsklockan på den mexikanska tremastbarken, skolskeppet Cuauhtemoc, fotograferad vid besök i Stockholm under Tall Ships Race juli 2007. © foto Anders Djerf